Visst är jag lite fåfäng? Jag tror att man har döpt platsen "Fåfängan" efter mig. Jag är impulsiv och sugen. Och lite tankspridd, för jag glömmer alltid mitt busskort, nycklar, och hela paketet när jag ska gå till skolan. 

Jag var lite fåfäng och gick upp på det där berget i eftermiddags. Fick in en fin rödstjärt som sjöng en fin strof för mig. Fast han visade sig inte, den rackarn.

Lite längre ner på berget sjöng en näktergal rakt framför mig. Den var rätt orädd, faktiskt, och den skränade och sjöng på ungefär fem meter s avstånd.  

Det märks att jag har tråkigt va? Just nu sitter jag här, med stirriga ögon framför en vit, bländande datorskärm. Livet var bättre förr

… nu upptäckte jag att detr var länge sedan jag skrev. Jag har visst spenderat alldeles för mycket tid vid det fria uppslagsverket Wikipedia. Det är ungefär som heroin, typ.

Japp, det har det. Det är ganska naturligt att det händer sa´ker på över två månader.. Jag är ännu mer taggad att blogga, har kryssat ännu fler arter, och jag har lite bättre betyg…

Jag har tagit ett tungt beslut. Jag kommer att lägga min blogg på is för ett tag. Jag ska inte stänga ner den helt, men jag kommer att ta det mycket lugnt med bloggen under de närmsta månaderna. Det känns inte bra, men någon gång måste jag stänga ner den. Jag känner inte att jag fick den inriktning på bloggen jag ville ha, fick inte riktigt den skrivglädje och jag fick till slut svårt att komma på något nytt att skriva. Bloggen har blivit som ett monster som bara vill ha MER och MER inlägg i sig, och jag får bara dåligt samvete av att jag inte skriver någonting. Tro inte att jag är gravallvarlig, iofs sitter jag här halvt deperimerad med en tår i ena ögonvrån. Förlåt om jag sviker er. Ni kanske var interesserade av mitt livsöde. Men ni behöver inte vara oroliga eller deppa, jag kommer tillbaka förr eller senare. Ni vet ju att jag kan behöva kontrollera mina impulser. Ena stunden känner jag för en sak, i nästa för ett annat…

Men jag är glad.Jag har fått fyra årskryss idag, dubbeltrast, stare, ängspiplärka och silltrut i Ågesta.   

Hej. Jag känner mig filosofisk. Jag strävar efter conatus;  en en inneboende benägenhet hos en entitet att fortsätta existera och i någon mening utöka sig själv. Framstår jag som intellektuell inom filosofi? Skulle inte tro det, men vill gärna läsa om det i skolan.

Förutom Det Krävande Skolarbetet (DKS) så har jag under den senaste veckan utövat ornitologi, det som jag har längtat efter sedan den där regniga trista tisdagen då jag satt med huvudet i skolbänken, trött som jag var. Förra veckan, i lördags, besökte jag Angarnsjöängen med min pappa, ni vet, den där våtmarken nära Vallentuna… Där fick jag se mycket vårfåglar, förvisso inga rariteter, men det var ändå riktigt kul att få njuta av de tidigaste vårfåglarna i Angarns solljus. Som ni har märkt tidigare, är jag väldigt fascinerad av grågäss. De nästintill ljudlösa vingslagen, som sitter på en kropp som majestätiskt glider igenom luften, och så har vi ju kacklet. Det härliga, öronbedövande kacklet. På kvällen samma dag kunde jag fortfarande höra det catchiga lätet i mina öron. 
Det observerades även några sånglärkor, jag skulle uppskatta antalet till tjugo stycken, det var oväntat många för att vara tidigt i mars. De lockar så härligt; "tchliiip", jag blir alltid så glad när jag hör vårens första sånglärkor sjunga sin vackra sång och reser sig mot himlen. Det ger liksom ett hopp och en sådan härlig känsla. Kan inte beskriva det tillräckligt men jag hoppas att min filosofi nådde fram. 

Annat intressant. En varfågel som satt på en kraftledning utanför området, obsades från bilen på ett ganska bekvämt avstånd. Dessutom såg jag och min trogne fader en fjällvråk, det var också en fin obs, man såg tydligt fågelns vita stjärt och vita band runt halsen, vilket tydde på att det var en adult fågel.   

Hej. Det var visst länge sedan jag skrev. I söndags besökte jag Hjälstaviken med min pappa. Det var kallt, regnet duggade i luften nästan som småspik, och det blåste kalla vindar. Men det var på något sätt ändå något som gjorde att jag ville ge mig ut och skåda. Det var någon fågel som viskade i mitt öra att våren var här. Nu ville jag dra ut och bekräfta det genom att spana efter de där vårfåglarna. När jag öppnade bildörren och gick några steg bort från bilen, möttes jag av en sjukt fin tystnad. Förutom de trumpetande domherrarna, några grönfinkar och mesar, var det helt knäpptyst. Jag började försiktigt gå mot vägen till fågeltornet och hörde ett välbekant ljud från luften. Gåskackel! Det finns nästan inget som är så vackert. Överhuvudtagegt, kan jag inte låta bli att fascineras av gäss.

Det var väl allt jag hade att säga för stunden. Läs mer på http://rspb.co.uk

Apropå det här;  jag måste erkänna en sak. Det var inte jag som skrev det inlägget. Konstigt, eller hur? Det var någon annan  som hacksade sig in på mitt konto… Det var bara några confessions från a teenage tönt, det kan väl inte göra någon skada..?

Idag har det varit hur regnigt som helst. Önskar det vore varmt regn, åtminstone. Det är väl såhär de svenska "vintrarna" kommer att se ut under de närmaste åren. Bara grått, blött, kladdigt, jäkla regn. Men så har vi ju växthuseffekten också. Den gör sig påmind hela tiden, och jag känner mig helt maktlös.

Såg ett inslag från London igårkväll, och där var det fantastiskt väder. Solen strålade, och påskliljor blommade. Ja, du hörde rätt, påskliljor i februari. På min gård här hemma ser det ut som allt håller på att slå ut här också, gula blommor, väldoftande buskar. Det känns som vi inte har något annat val att leva i det här. När man någon gång har gjort en sak, så kommer allting bara att accelerera tills man inte har kontroll över det…