Idag gjorde jag en mycket underlig obs. Jag hade åkt till Sandemar och efter en stunds spanande utöver de igenfrusna, isiga, brungräsiga strandängarna fanns det plötsligt en tofsvipa i min tubkikare. Jag kunde inte smälta det. Drömmer jag det här för att jag tycker våren är långt borta? Jag rensade bort eventuellt smuts från mina ögon och tittade igen.

Viihu-vi! Hon lät, banne mig. Fast det var inte så högt. Sedan flög hon över björkskogen med sin karaktäristiska vita mage och flaxiga vingar över travbanan och satte sig på ett fält inte långt ifrån. Där fick jag sedan se fågeln mycket bättre, det var en ungfågel, som alltså var född förra året. Min pappa är fundersam över hur denna tofsvipa kom hit? Alla möjliga frågor kom upp på väg hem. Klimatförändringarna? Har vårfåglarna börjat komma i förtid? Jag tror bara att den försökte övervintra.

Andra trevliga arter jag noterade idag var 108 salskrakar (omöjligt att säga exakt antal, det var dessutom inte jag som räknade dem), några sångsvanar, spelande knipor (det är hur kul som helst att se på detta) och en gammal HAVSÖRN.

Hmm. Jag känner mig som en korp. Han kraxar på sitt härliga sätt, vet att han gör sitt bästa, är intelligent och charmig, men han betraktas ändå som ett skadedjur av människan. Det är konstigt det där.

Tja! Igår var jag ganska upptagen. Först skola, sedan tandläkare, och därefter en så kallad "bildkväll" i studiefrämjandets lokaler i vasastan, där Daniel Pettersson visade bilder från sin tripp till USA under december-januari. Det var kul. Faktiskt riktigt kul att träffa sina skådarbekanta annat än i naturen… Daniel är verkligen grym på fotografi, jag kan utan tvekan säga att han är en av de bästa i Sverige. Hoppas att det blir hans yrke någon gång i tiden, han blir säkert världsberömd, och då kan man skryta med att man var med i hans tidiga år….

Precis innan bildvisningen skulle börja, pratade jag med en kille med sin pappa. De passade ihop på ett så bra sätt, far och son liksom. Och så började några yngre killar längre fram, typ i 12-13-årsåldern att prata om hur många fågelarter dem hade sett i år. 43 stycken var det tydligen. Den lilla grabben, ungefär 11 år, hånlog mot sin fader. Som om han skulle döma ut denna skara med muntra gossar. Pappan log också lite ironiskt, jag kunde exakt läsa deras tankar. Egentligen, båda var ganska asociala och vek undan lite från gruppen. De fick nog för sig att de var överlägsna och oslagbara. Vilken konspiration. 

Sedan mot slutet var det någon som rullade sina egna cigaretter. Han tog fram sin breda, nästan fulla marlboro-påse med tobak, och därefter kom hela utrustningen fram. En "rullmaskin", papper, och en tändare. Det var en kräsen djävel.  

Hallå, kamrat. Jag ska till tandläkaren idag, och det betyder att jag får sluta tidigare. WOOOHOO!! Fast hos tandläkaren ska jag få tandställning på underkäken. Inte så kul. Jag hade planerat att på typ en timme åka hem, hämta cash och köpa någon lunchmacka, och sedan dra till Sveavägens tandklinik eller vad fasen det heter. Det ligger i alla fall på Sveavägen 49, så mycket vet jag.  

Idag drog jag till Råstasjön, och valet av ställe att skåda fågel på var ytterst genomtänkt, det vill säga mitt i stan. Syftet var för min lillebror att göda fåglarna med gammalt, snustorrt bröd, medan jag tänkte skåda mindre allmänna arter. Jag hade inte gett fåglar föda på länge, och det var nog därför jag var skitskraj för att mata dem. Först provade jag utan mina eminenta handskar. Det gick inte så bra. Bröt loss en normalstor brödbit, lade den i vänsterhanden, sträckte fram den på en helt lyrisk kanadagås och swwaaappp, så var matbiten uppsnappad. AJ! Fy FAN vad det gjorde ont! Dukanadagmma gås - #&@§!    

Det är helt sjukt. Jag har inte sett en enda knipa i år, och jag som har haft två veckor på mig. Det måste vara min otursfågel.

En sen eftermiddag i januari. Det börjar skymma, och en koltrastshanne flyger förbi. När han har intagit sin landningsplats reser han på stjärten, men den faller sakta, och hukar sig ner, som bara koltrastar kan. Helt plötsligt sjöng han flera vackra, melodiska strofer, som ekade genom den regntunga stockholmshimmeln. Sorg, saknad och förtvivlan.

Jag är verkligen helt överröst med skolarbeten. Och det finns ingen utväg nu. Om dessa inte blir gjorda är jag stekt.

Det här är ju skamligt. Har inte bloggat på en hel jäkla vecka. Det kallar jag lathet. Nåväl, igår drog jag till Tyresö slott för att plocka in lite enkla arter. Såg bland annat en strömstare i helt fel miljö, den vackra vinterbadaren i frack observerades vid en sjö, och satt i en tall som hängde ner över vattnet. Strömstaren satt på tallegren och skulle skala kottar en meter över marken.

Just nu har jag sett 41 arter i år. Det är respekt.

Tjäder (Tetrao urogallus)

Blev helt mållös då jag stötte på honom idag (läs mitt inlägg nedan). En respektabel herre. Helt orädd pickade han i sig solrosfrön, ett efter ett, med sin elfenbensfärgade, halvklena växtätarnäbb. Tack vare blixten på kameran syns alla hans färger på dräkten, jag tog det här kortet på runt två meters avstånd, då i princip varje fjäder sågs.

Tjädern kan uppnå en vikt på fyra kilo, vilken bjässe, kolla bara på fötterna. Arten måste ha utvecklats väldigt tidigt, då tänker jag inte bara på dess mystiska och karaktäristiska spelläte, utan på kroppens enkelhet. Det är en mycket kompakt fågel som man nästan får lite dinosaurievibbar av.